Hofors och jag, del 1

Jag gillar att skriva men har tidigare aldrig tänkt på att man kan göra det i bloggform.

Nu startar jag denna och sen får vi se vart det bär av.

Jag är född 1950 och har jobbat färdigt. Jag har tagit ett paus och tillbringar den på Cypern, i den vackra staden Paphos. Jag kom hit i början på November 2011 och stannar till midsommar.

Min historia (Hofors i mitt hjärta)

Född i Hofors, en Bruksjänta som gick den tuffa vägen och blev något.

Kom inte här och tro att du är något var devisen i klassamhället. Hoforsborna kommer aldrig att behandla mig som något annat än den arbetarjänta jag är född att vara.

Vet bara en som blivit respekterad för det han gjort och som varit född i Hofors. Det är Lasse Åberg, fast han flyttade ju därifrån som barn.

Sen finns det väl en och annan idrottsman som vuxit upp i Hofors och faktiskt fått kredit för vad han åstadkommit i sin idrottskarriär men jag vet inte vad de heter.

Jag föddes 1950 och mina föräldrar bodde på Ängkärrsgatan i de fina nybyggda lägenheterna, med badrum och toalett inne. Innan de fick flytta dit bodde familjen med min storasyster och storebror på Nygatan, med dass på gården, i ett spisrum,  som var ett enda rum och samtidigt kök. Mor berättade om det och om hur lycklig hon var när de fick flytta till den nya lägenheten. Den hade 3 rum och ett pyttelitet kök. Vi tre barn bodde i ett sovrum och mina föräldrar i det andra.

Där bodde mina föräldrar och jag föddes en iskall Novemberdag på Hofors BB. Svart i håret och bruna ögon kom jag ut. Mamma sa att jag var snäll och att det var därför jag blev vild som tonåring.

Min uppväxt var fin men det serverades inte så mvcket känslor i familjen, det var inte modernt då, sa mor, som lät mig ligga och gråta. Så hade hon lärt sig att göra. Inget dalt med barnen. Hon var inte känslokall, gjorde bara vad hon trodde var rätt.

Det var modernt med fri uppfostran. Jag kallar det, fritt från uppfostran. Jag fick känslan av att ingen brydde sig och kanske orkade mor inte heller bry sig. Det var ett hårt liv i allmänhet i Hofors. Arbetarna var livegna och fick slita hårt för brödfödan. Lön fick pappa i ett kuvert var fjortonde dag. Han gav mamma hela kuvertet. Kläder och alla kapitalvaror köptes på krita, hos Grönningsson, Sörmans och allt vad de hette. Maten handlades också på konto och de mesta pengarna, när lön kom, gick till att betala dessa avbetalningar.

Pappa lärde mig senare att aldrig någonsin köpa något jag inte har att råd att betala kontant. Jag har försökt att hålla mig till det.

När jag var 4 år så byggdes ett hus, i Born, med hjälp av pengalån från företaget. Vi byggde på Algatan 1, med dörren mot Vackra Vägen. Lillskogen mitt emot och Storskogen på övre sidan av huset.

I Born var det många arbetarfamiljer som fick hjälp av företaget att bygga egnahem, så vi var många barn och så småningom ungdomar som växte upp där.

Min första kompis i Born, Eva, bodde på Esplanaden, 200 m från vårt hus. De bodde i en

2-rumslägenhet, 4 barn och föräldrar. De var om möjligt ännu fattigare än vad vi var. Fast det förstod jag inte då. Pappa jobbade ju på fabriken men det gjorde inte hennes far. Han var lite annorlunda. Han drack sprit. Och jag tror han var arbetslös. Man drack inte sprit i min familj. Mina föräldrar var helnykterister.  Det var en chock för mig att se någon onykter.

I och för sig hade jag sett det tidigare. Min allra första barndomskompis, Gun, hade en pappa som drack för mycket. Han var nog alkoholist, tror jag. Jag var bara 4 år men kommet mycket väl ihåg hur elak han var mot hela familjen. Han låste en gång in dem i källaren och de fick inte komma ut på 2 dagar. Jag fick handla lite bröd och mjölk till dem och ge dem genom det lilla källarfönstret. Jag var livrädd för honom. Fast han försökte skärpa sig, tror jag, när jag var hos dem. Han kom från samma lilla ort i Medelpad som mina föräldrar hade flyttat från och han skämdes nog inför mig och förstod att jag skulle skvallra för mamma och pappa.

Mina föräldrar var inte på något vis några perfekta människor men sprit hade de fått nog av i Ljungaverk, där de kom ifrån. De var vänliga snälla människor. De lärde oss, eller i alla fall mig, vad som är viktigt i livet. Brödraskap, systerskap och ärlighet. Jag fick tidigt lära mig att det var viktigt att skilja på ditt och mitt. Jag tror inte jag lyckats lära mina barn hur viktigt detta är.

Men som sagt ganska känslokallt.

Fast några kärleksfulla minnen har jag. Bla att pappa alltid bjöd mamma på kaffe å säng, på söndagarna. Det var hans sätt att visa henne kärlek. Vi barn samlades i deras säng. Och hade det mysigt tillsammans.

Pappa lekte med oss och vi fick sitta på hans fötter, som han hade rakt upp, sen kastade han oss upp i luften, som en akrobat. Jag älskade de här övningarna. Det fanns en gymnastikgubbe i Hofors som uppträdde på folkets park och pappa trodde jag skulle platsa i hans grupp, så jag fick prova. Jag var vig så det skulle kanske ha gått bra, om jag inte varit så blyg. Jag var ofantligt blyg, som barn och vägrade naturligtvis. Pappa blev nog besviken.

Jag var inte bara blyg, jag var livrädd för allt. En gång gick pappa och jag på cirkus men utanför stod det brandbilar och när jag frågade pappa om varför de stod där, så var han ärlig och sa att det var för att, om det skulle börja brinna i tältet, så skulle de snabbt kunna släcka branden. Det slutade med att jag vägrade gå in i tältet. Pappa gick in och jag fick vackert vänta utanför. Jag kikade in i tältöppningen, så jag såg lite. Det är enda gången i mitt liv som jag varit på Cirkus och jag var ju inte där, egentligen. När föreställningen var slut så kom pappa ut och vi gick hem. Jag skämdes en aning men jag var ett ängsligt barn. Pappa skvallrade heller inte fört mina syskon, som inte fått följa med.

Min bästis Eva var ingen snäll flicka när vi lärde känna varandra. Jag fick följa med min mor till affären ibland och då måste vi passera där hennes familj bodde. Eva ville leka med mig men blygheten hindrade mig. Jag längtade också tillbaks till Ängkärrsgatan och ville inte lära känna henne. Hon tjatade, varje dag och till sist gav jag med mig och skulle stanna medan mamma cyklade till affären. Kanske det skulle bli en halvtimme.

När mamma åkt vidare så bjöd Eva in mig till sitt hem och det visade sig att ingen annan var hemma, trots att hon bara var 5 år.

Hon var nog ganska irriterad för att jag inte velat leka med henne tidigare och där inne så sa hon bara åt mig att sätta mig vid bordet i deras sovrum och titta ut genom fönstret. Jag gjorde som hon sa och 1 minut senare kommer hon rusande med en stor sopkvast och jagade ut mig. Ute på gården tar hon en stylta och jagar mig vidare. Jag var så rädd och sprang de 200 m jag hade till mitt hem. Hon var en elak jävel och henne ville jag minsann inte leka med mer. Hur vi sen kunde bli de bästa vänner förstår jag inte och kommer heller inte ihåg hur det gick till. Märkligt att man bara kommer ihåg vissa detaljer. Eva blev min allra käraste vän och är så fortfarande.

Min blyghet var jobbig, jag var rädd för allt. När det kom besök så gömde jag mig, ofta i kärraren, hur jag nu vågade gå ner dit. Jag var ju livrädd att passera källaren normalt. Jag måste gå in den vägen, om ingen var hemma. Jag hade ingen nyckel men källardörren stod öppen.

När jag var 6 år kom min lillasyster till oss, från Göteborg. Hon var frukten av ett kärleksförhållande mellan min morbror och en kvinna, som inte kunde ta hand om henne. Min morbror var sjöman och han bodde i min familj, när han inte var ute till sjöss. Han var min mors lillebror och hon hade tagit hand om honom efter att deras mor, min mormor avlidit. Min mormor dog endast 52 år gammal, i hjärnblödning. Det var mors skräck hela livet, att dö ung i hjärnblödning. Så mor åt, för säkerhets skull, piller för att slippa dö i hjärnblödning.

Min lillasysters ankomst, 1 år gammal var det roligaste som kunde hända Jag älskade att se efter henne och Eva och jag njöt av att leka med henne.

Det gjorde inte min storasyster. Hon gillade det visst inte alls. Hon hade dessförinnan varit vår morbrors favorit och nu kom hon kanske i skymundan.

Born, där vi bodde,  i ett nybyggt egnahemsområde, närmare bestämt låg huset på Algatan 1. Ingången till huset låg mot Vackra Vägen, högst upp i backen, mot Gamla Vägen och storskogen.
Mitt emot hade vi lillskogen. På den tiden fanns inga hus där. Det var en liten spännande skog med en bra kälkbacke och vi byggde kojor och lekte kurragömma. Mor hängde också tvätt på andra sidan gatan och på våren hängdes alla kläder ut på vädring där. En gång höll jag på att elda upp alla våra kläder. Jag kanske var 6-7 år och letade i fickorna på kläderna, fann en tändsticksask och skulle "bara prova" att elda lite. Gräset var torrt som fnöske och elden tog sig omedelbart och jag sprang iväg och gömde mig. Brandkåren och alla grannar kom. Det blev en riktig kalabalik och alla kläder måste in snabbt och fick förmodligen tvättas för att få bort röklukten. De brann i alla fall inte upp.

Vi hade en liten lekpark som vi gick till mest varje dag. Där träffades vi alla småungar. För att komma dit måste man gå genom skogen eller förbi hos familjen Nystöms, som bodde närmast. Det var en snäll familj med en massa pojkar och kanske de hade en äldre dotter också. Jag kommer ihåg Rolf, Lennart och Putte fast jag tror att de alla var äldre än mig. Mamma i familjen var i alla fall väldigt snäll och pratade med oss ungar.
Is isbana spolades också upp på vintern, mitt emot Sjöströms vita hus på Nyängsgatan. Senare blev det en större bana vid kiosken. Vi lekte skridskoprinsessor och gjorde piruetter.
Fortsättning följer